Nya för mig känns bl.a. en läckert mjuk "Midnight Train To Georgia" och ett Sly Stonenummer som startar coolt försiktigt men snart får en explosiv utveckling. Och som grädde på moset bränner Pilen av ett himmelskt solo på sin nyinhandlade Telecaster. Jubel i lokalen, men efter det blir det mest ett elegant kompspel från Pilen.

Lite annorlunda laguppställning i PPP ikväll: Ulf 'Vinyl' Stenberg vikarierar på klaviatur för Bengt Bygren och
Jenny Lundin vikarierar på percussion (och sång) för Finn Björnulfsson. Vilket såklart fungerar, men vad som är mest slående är hur mycket PPPs sound berikas av Jennys röst i de nummer där hon får rejält med utrymme. Redan i "Midnight Train To Georgia" blir det halvt om halvt duett mellan Jenny och Patricia, och i kvällens överraskning, X-tranumret "I'd Rather Go Blind" (tack Val för den lysande idén!), byter de sångverser mellan sig som om de aldrig gjort något annat. Två helt olika röster i skön förening - snälla PPP, fortsätt med det upplägget! Fast vi vill ha kvar Bygrens sång också!

Kort sagt: en suverän avslutning på Trettonhelgsbluesen. Och även om 1 1/2 timma med PPP trots allt inte "Drove Me Into The Arms Of A Stranger" så fick jag stark lust att krama om hela bandet. Men det blev till att traska hemåt genom snön i stället. Gnolandes "Driving Me, Driving Me..." (dock inte tillägnat alla svartåkarna).

PPP måste betyda Party, Party, Party, eller? De spelade tydligen in, skall bli kul att lyssna på! En av de svettigast liveakterna det här landet har att bjuda på, så souligt, funky och svängigt. Man muss tanzen!! En extra man på slagverk, Finn Björnulfsson ser till att hålla grytan kokande. En utmaning för Thomas ”Grobban” Persson på trummor, tycker det sitter bättre och bättre! Ni skall bara vara jättestolta över det som ni har fått till, ett riktigt bra soulband!

Ännu en mycket lyckad kväll
på Musikens Hus med andra ord!

Läs mer på: Fridhammar >>>

Don´t miss them next time!
Janne “kvarnis” Kvarnström (2008-01-06) Text och bild
Kolla också Kvarnis fotogallerier på http://picasaweb.google.com/jannekvarnis

Alla är så klart värda en eloge (ja, PP herself passade på att fylla år och fick både ny mikrofon och tårta) men jag måste speciellt peka ut Henrik 'Pilen' Pilquist vars superba rytmgitarr (är han FÖDD i Memphis, eller??) och ståpälsframkallande solospel i "Let Me Be Your Love Maker" och framför allt "It Should Have Been Me" golvade oss. Atta boy!

Finalen står PPP för och nu är eder utsände mer koncentrerad av att hålla stilen på dansgolvet än att kolla upp hur Grobban och de andra sköter sig… Nu jäklar är det ös och fullt drag på golvet. Det här bandet börjar bli lite av ett varumärke, det blir alltid party. Såg dem senast på NEF och då gjorde de formidabel succé. Undrar om det finns något band i Skandinavien i denna genre som svänger bättre än Patricia och hennes Profeter?? Dont miss them next time!!

PATRICIA PAGE & THE PROPHETS
Enköpings Jazz- och Bluesklubb Klarahall 29/4

I fredags arrangerade Enköpings Jazz- och Bluesklubb en konsert med ett av Sveriges bästa soulband. Patrica Page and the Prophets eller "PPP", som de ibland kallar sig själva, har en repertoar starkt influerad av soul från 60-talet och framåt. Många stora soulartister tolkades under kvällen, några var Aretha Franklin, Marvin Gaye, Curtis Mayfield och Neville Brothers.

Kvällens konsert började med en härligt gungande soullåt, där Gunnel presenterade sig direkt med ett fantastiskt flöjtspel och Thomas visade sin klass bakom trummorna. Därefter bytte Gunnel flöjten mot saxofonen, vilken hon hanterade med samma känsla som flöjten. Hon utgjorde nästan en helt egen blåssektion. "Ride your Pony", "Let me be your love maker" och "Why did you do it" var några av kvällens många höjdpunkter.
Patricia Page har allt en soul sångerska behöver, rytm, publikkontakt, en stark röst och det engelska språket
som modersmål.

Gunnel firade sin födelsedag med att spela för oss på Klara Hall, hon menade att det bästa sättet att fira på var att få stå på scen. Vilken skön inställning hon visade! Henrik kom verkligen loss på gitarren i låten "It should have been me", vilken i mitt tycke var kvällens höjdare. Gian med sitt tunga och rullande basspel, doade också tillsammans med Gunnel. Sist men inte minst bör Johan på keyboard få ett hedersomnämnande; han var ny i gruppen, vilket absolut inte märktes, och i låten i "People say" visade han verkligen upp sin spelskicklighet. Orkestern brukar spela inför en dansande publik och ett fåtal gjorde det även här. Vem vet, vid nästa gästspel kanske dansgolvet blir fullt.

Konserten avslutades med ett par extranummer och publiken gick åter från Klara Hall med ett leende på läpparna.

Olle Nordström

Fridhammar om PPP

PATRICIA PAGE & THE PROPHETS: fre 25/2 2005 på "Klubb Dalheimer", Dalheimers Hus, Göteborg.
Lite Folkets Hus-varning på lokalen minst sagt, men det är smarriga tacos på buffén och spänd förväntan i luften (klart bättre än tvärtom). Inte vilket gig som helst: nu ska en liveplatta spelas in! Och visst ser det aningen stelt ut på scenen när man sparkar igång "Yellow Moon". Men PPP har bra flyt, PP är strålande, och i höjd med Bygren och "Why Did You Do It" är det tjockt på dansgolvet och de blå och röda strålkastarna blänker i mässingsblåset. Gott med lite extra stratosfärtrumpet. The Rascals summer-of-love-hit "Groovin'" sitter som en smäck i PP:s granna version, Pilen spelar troget sitt fräcka wahwahsolo i "Move On Up" och när "Rock Steady" avslutar första halvlek är matchen redan avgjord. Dansgolvet kokar och PP är drottning och fyrar av bländande leenden åt alla håll och lovar att inte prata snusk för det är ungdomar närvarande. Schysst.

En stötig "Let Me Be Your Love Maker" drar igång andra halvlek och Pilen spelar giftigt nasal Tele. PP skönsjunger "Spotlight" bara sååå vackert: de grånade ungdomarna blundar och dansar tryckare. "It Should Have Been Me" smyger igång och så plötsligt bränner Pilen av ett långt grymmesolo med slide. Kan bli historiskt (1). Bygren bygger upp Sopranotemat med elak monolog och kompet svarar med beatet av en stångjärnshammare. Och så extranummer och vad vi alla hoppats på: Grobbans smått obligatoriska trumsolo. Kan bli historiskt (2). En läcker ballad som chill-out och det är slut. Perfekt ljudbild, svettigt lir, PP:s gyllene stämma och allt. PPP går vidare till final - teckna er redan NU för plattan.
Christer (2005-02-27)

Nyhet – PPP i miniformat
PPP finns numera även i en nedbantad konstellation
(med sång, gitarr, bas och trummor) för de mindre scenerna.
Repertoaren är soft – baserad på en blandning av Etta
James, Marvin Gaye, Aretha Franklin, The Meters m.m
Premiär 27/4 på Restaurang Linnés Kök & Bar.
Christer & Vanja var där med penna och kamera. (Se nedan)

PATRICIA PAGE,
PILEN, GIAN & GROBBAN:
ons 27/10-04 på Restaurang
Linnés Kök & Bar, Göteborg
Patricia Page sång, Henrik "Pilen" Pilquist gitarr, Gian Kündig bas, Thomas "Grobban" Persson trummor.
Samtliga från Patricia Page & The Prophets.
Två tryggt gungande Bob Marley-låtar öppnade setet när vi dök upp. Lirade av ett miniPPP: en vispbeväpnad Grobban bakom ett glittrande och slimmat trumset, Gian & Pilen fredligt sittande på varsin pall, och så PP - ja hon var faktiskt precis som vanligt.

Och det var sånglistan ofta också. "Ride Your Pony" (fräcka slingor gränsande till chicken' pickin' från Pilen), "What's Going On" (och där levererade Gian ett gott solobreak), "Why Did You Do It" (dedicerad till Bygren förstås - han gör den både i PPP och egna bandet. Flott gitarr igen!),
"It Should Have Been Me", "The Weight", "Chain Of Fools" (läckert gitarrsolo med inslängt citat från "Honky Tonk Women") och så "Down In Hollywood".

Men också ett par tre nya låtar att bocka av. Dels två avsedda att adderas till PPPs lugnare del av repertoaren: "Handbags And Gladrags" skriven av Manfred Manns vokalist Mike d'Abo och "It's Not The Spotlight" ur Manhattan Transfers sångbok. Väl valda tillskott båda två. Och så bluesklassikern "Stormy Monday" som bör höra hemma i mappen för redan legendariska supergruppen RŸNO - ett bluesprojekt. Har aldrig hört Patricia sjunga en ren slowblues tidigare. Det gjorde hon förstås totalt övertygande -
och Pilens två gnistrande solochorus höjde kvaliteten ett snäpp till.

En annorlunda kväll med PPPs musiker: ett klart mer laidback stuk och en glesare ljudbild som gav massor med utrymme för Patricias mäktiga röst och Pilens fantasifulla gitarrspel. Kvartettformatet funkade faktiskt perfekt
(Bygren kunde lugnt mumsa vidare på sin pizza och nicka godkännande) utan att vara besvärande sönderrepeterat.
Ett miniPPP att placeras på miniscener.
Smart drag från marknadsföringschefen!

PATRICIA PAGE
& THE PROPHETS:
Lörd 31/1-04 Nefertiti, Göteborg
Framgång i showbusiness lär ofta bero på att vara rätt band på rätt ställe med rätt publik. I lördags natt var allt rätt för PPP. Nefs publik av unga & vackra nattdjur dansade, hoppade, tjoade, applåderade. Den här gången var det "på riktigt". Två pusselbitar som ytterligare bidrog till lyftet och gjorde soundet ännu mera "sweet soul": Gians körsång och förstärkningen med Kristina Lidell på trumpet. Mer av båda sorterna, snälla profeter!

PATRICIA PAGE & THE PROPHETS:
fre 1/8-03 'Blomstermåla', Värdshuset i Särö, Göteborg
Äger varken seglarskor eller Mercedes, men för PPP:s skull begav jag mig ändå ut till denna strandnära krog. Den bästa PPP-gig jag någonsin upplevt: Tre set med röjig och vilt dansant soul & funk. Bandet visade upp ett kollektivt svettigt solvargsgrin och Gian & Pilen utväxlade elegant gitarr- och högerbenskoreografi. Icke ett öga var torrt, så icke heller en armhåla. Publiken fick raskt på sig både partyhatten och dansskon och en sak blev glasklar: Vill man ha bra partymusik en festkväll anbefalles bokning av detta band!

PATRICIA PAGE & THE PROPHETS:
ons 24/9-03 Dojan, Göteborg
Grand Opening för den nya soulklubben: "Soulpranos" som Dojan lovar ska bli "Göteborgs nya oas för soul- och funkälskande". Och jag tänker inte säga emot! Onsdagskvällen blev ett myller av folk, glada vibbar, kul vinyl (inte Absolut Soul Vol. 23) och så live funky music med ett av mina favveband: PPP.
Övertygande gig musikaliskt - men också estetiskt.

Gian & Pilen hade kvällen till ära stajlat om sig på temat "snille & smak i dansbandssvängen". Respekt!
Förvånad röst ur vimlet: "Wow, är det så här på Dojan nuförtiden? Jag trodde det bara var coverband och sånt". Själv har jag inte varit på Dojan sen 80-talet när amerikanska bluesband på turné mellanlandade där. Och vad jag minns har Dojan aldrig figurerat i min Kalender! Nu lär det bli annorlunda: live soul utlovad varje onsdag.

Motorsågsmassakern.
Sön 13/4-03 var det äntligen premiär-gig på stamkrogen Jazzå med många "musikpoliser" med nyservade motorsågar på plats...
Eller som "Bengan" Blomgren uttryckte det när Bygren gjorde ledmotivet till Sopranos.
"Nu börjar faanskapet att rappa också"

Christer Fridhammar skrev:
sön 13/4-03 på Jazzå var ännu en triumf för bandet. Återigen lysande, den här gången med en välförtjänt STOR publik (skylten FULLSATT dök nästan genast upp på ytterdörren). Och alla jublade. En fotnot: denna gång kom Gunnels tenorsax fram suveränt fint i ljudmixen, mycket mäktigare än sist, mycket maffigare ton. Åsså "Street Life" som klockrent extranummer. Grobban log euforiskt bakom trummorna. Alla svettades, alla log, alla gungade med. Vilken kväll!!!

PPP tackar Christer för de fina orden. Fridhammar borde ha fri bar på alla ställen i GBG som kör liveband, med tanke på det jobb han lägger ner på spelkalender recensioner m.m. Hans sajt är alltid väl uppdaterad på vad som händer på musikfronten i GBG med omnejd och det gynnar ju alla. Kolla på: >>>

Dan Helgesen´s tankar och funderingar över ett par öl
på Jeffery´s dec -04